Tidning(sartikl)ar jag figurerat i som inte är tillgängliga på internet; Glöd (1997), Socionomen (2001), Insikt – om hiv sex och sånt (2005), Ikon 1931 (nr 1 – 2007, nr 5 – 2007), enim (nr 1 – 2007), Budbäraren (februari 2008, maj 2008), Trons Värld: Nasrin blev kärleksbombad (april 2008) m fl
Dagen.se: Fotbollsstjärnor och artister på kvällens ungdomsmöte
Dagen.se: De bloggar om sina upplevelser i påsk
Mintro.se: Hej Gud! (film)
Ikon1931.se: Årets stora IKON:er – del 5
Webbtidningen Anti: Så tog jag tillbaka min oskuld
Aftonbladet: Här möts liv och död
SVT: Kristdemokraterna möttes av abortmotståndare
Världen idag: Ja till livet från vänster
Drivkraft: Allt liv är heligt!
KRISSaren: Vi ställer inte längre upp på de gamla uppdelningarna av människor
ETC: Om nödvändigheten av medborgarlön
Grönt: Partiledningen anklagas för att svika i kärnfrågor
AB Debatt: Maktlystnaden hotar miljöpartiet
(De två föregående artiklarna i debatten: Vi unga kämpar mot sexismen, Toppstyrning och personkult i miljöpartiet)
Sthlms Fria: Ge djuren en säker röst i EU-valet!
DN: Nejsägaren vill ha bättre mat
Tidningen Vi: De osynliga barnen (under pseudonymet ”Yasmine” och med ändrade personliga fakta)
Grön feminism
(publicerad i På Grön Kvist, Miljöpartiet Sthlms medlemstidning, våren 2005)
Feminist!
Vilka bilder och föreställningar far genom ditt huvud när du ser det ordet? Får du upp en aggressiv, bitter, hårig och manhaftig kvinna med ett lika oresonligt som obegripligt manshat som glöder i de misstänksamt hopknipna ögonen? Om så är fallet är du inte ensam. Det är många som har en skev bild av vad feminism handlar om. Ett av de missförstånd som finns är idén om att det skulle handla om att förgöra männen till förmån för ett kvinnovälde – matriarkat. I själva verket är det svårt att ge ett entydigt svar på vad feminism är eller vad feminister vill och tycker.
Den grund som alla feminister kan enas kring är tesen att kvinnor som grupp är underställda män som grupp i samhället, åsikten att detta är ett missförhållande som bör rättas till samt en vilja att vara en del av den lösningen. Därifrån skiljer sig de olika inriktningarna åt beroende på vad man anser att denna ojämlikhet grundar sig i och, som en konsekvens av detta, vad som bör göras för att lösa problemet. De två ytterligheterna inom feminismen kan beskrivas som likhetsfeminism där man anser att skillnaderna mellan könen i huvudsak grundar sig i miljön och den sociala kontexten och särartsfeminism där man anser att kvinnor och män är olika i grunden och av biologiska skäl. På de kommande två sidorna har jag för avsikt att försöka ge en bild av och föra ett resonemang kring hur en grön feminism kan se ut.
Inom den gröna ideologin talar vi ofta om antropocentrism, det vill säga om den människocentrering där allt utanför människan tillmäts ett värde endast utifrån vad det kan tänkas ha för nytta och glädje för just människan. Detta gäller allt från natur och miljö till ickemänskliga djur. På samma vis talas det inom den breda feminismen om en slags manscentrering där utgångspunkten är subjektet mannen, som är den aktiva och drivande, och objektet är kvinnan, som i sin tur är den passiva och mottagande parten.
En grön feminism tar dessa två förhållningssätt, lägger dem sida vid sida och ser likheterna. I båda fallen kan man nämligen se att den gemensamma nämnaren är den normativa mannen. Han som världen är inrättad efter – och vars ögon vi ständigt ser allt som händer och sker genom – är heterosexuell, vit, medelålders, västerländsk och traditionellt manlig i ordets alla bemärkelser. Det är utifrån denna ”normmans” behov och önskningar såväl kvinnan som naturen och djuren värderas. De är alla objekt för honom – det enda subjektet. För att upprätthålla denna världsordning måste han ha total kontroll – över allt och alla. Därför finns det inte utrymme för några gråzoner. Därför måste allt noggrant etiketteras och placeras i varsitt fack – ett för sexualitet, ett annat för biologiskt kön och ytterligare ett för socialt kön. Det finns inget utrymme för någon – må det vara kvinna, man eller någon annan – att vara en hel människa med allt vad det innebär av handlingskraft, känsloregister och livslust.
Patriarkatet – det samhälle som upprättats för att tillfredställa denna normman – stympar och begränsar oss alla. Verkligheten är nämligen inte så enkel och svart-vit som patriarkatet försöker ge sken av. Detta är något som queerfeminismen, som jag anser vara den mest gröna sortens feminism, försöker belysa. En procent av alla barn som föds varje år har odefinierat kön. Dessa människor kallas intersexuella. De faller mellan de snäva kvinna/man-facken, antingen genom att ha både manligt och kvinnligt kön eller genom att ha ett mellanting till kön. Trots att det inte är något medicinskt fel på dessa nyfödda opereras de i regel till antingen män eller kvinnor – vilket det blir fråga om beror bland en rad andra faktorer på om penis/klitoris är större eller mindre än 25 mm lång. Anledningen till dessa operationer är att hela samhället är uppbyggt kring de dualistiska man/kvinna-motsatserna, vilket tillsammans med de starka tabun som omgärdar de intersexuella leder fram till den regelrätta sociala könsstympningen som pågår runt om på våra svenska sjukhus. Det finns många fler exempel på vad patriarkatet orsakar, men detta är ett av de mest tydliga bevis för hur högt priset för denna manliga antropocentrism de facto är.
Den gröna visionen om en värld där var och en tillåts definiera sin egen sexualitet, könstillhörighet och personlighet och där allt har ett egenvärde istället för att värderas efter någon annans måttstock är mer angelägen än någonsin. Inte minst ur ett feministiskt perspektiv.
Nasrin Mosavi
Directors cut: Radikaler i alla lokalavdelningar, mobilisera er!
(publicerad i en nedkortad version i Nisse Hult, Grön Ungdoms medlemstidning, #1 2005)
Den här artikeln syftar till att göra Nisse Hults läsare konstruktivt förbannade. Den syftar till att få alla förbundets underbara myshögar runt om i landet att resa sig upp en liten stund, granska makten i vårt moderparti och ta över partiet snarast möjligt.
Grön Ungdom är en del av vårt moderparti, Miljöpartiet de Gröna. Tanken är därför att vi skall verka utifrån samma politiska ställningstaganden, partiprogram och andra kongressbeslut, som moderpartiet. Den frågan har varit ämne för debatt ända sedan Grön Ungdoms riksorganisation bildades 1986. Orsaken till att Grön Ungdom har samma politiska program som Miljöpartiet är att förbundet inte vill verka som partiets ”radikala alibi” utan som en väsentlig politisk kraft inom moderpartiet. Men på senare tid har även partiets kongress börjat framstå som det ”radikala alibit”. Inte minst i samband med kongressbeslut som drivs igenom av Grön Ungdom.
Det kan låta som en självklarhet att moderpartiets parlamentariska arbete styrs av de beslut kongressen fattar, men många av de visioner vårt parti länge förknippats med har på senare år visat sig ha mycket svag förankring bland partiets ledande företrädare i den politiska debatten, liksom bland de centralt placerade tjänstemän som anställs i partiets tjänst. Detta leder inte bara till dåligt förankrade prioriteringar vid förhandlingsbordet. Vi har också kunnat se rena överkörningar av partimedlemmarna.
På den senaste partiprogramskongressen i Luleå drev Grön Ungdoms kongressombud framgångsrikt en pacifistisk linje i försvarsfrågorna. Vi försvarade, i Gandhis anda, att målet med den gröna försvarspolitiken är en ”total militär avrustning” samt att ”fred inte bara är målet utan också vägen”. Kongressen biföll dessa skrivningar, liksom vikten av att bekämpa EU:s militarisering, vilka finns att läsa i vårt nuvarande partiprogram. Men den 16 december 2004 togs uppenbarligen ingen större hänsyn till kongressens manifesterade vilja då vårt moderpartis riksdagsgrupp med Lars Ångström i spetsen röstade för en anpassning av det svenska försvaret till EU:s militära ambitioner. Vår riksdagsgrupp protesterade inte heller mot att Sveriges ställer upp med ”snabbinsatsstyrkor” i EU:s regi. Detta kallade Peter Eriksson för ett ”historiskt försvarsbeslut” där vi ”för första gången vrider försvarspolitiken ur händerna på de borgerliga”. Men den proposition riksdagsgruppen biföll var ganska väl i linje med borgerlig säkerhetspolitik, den också.
Våra kongresser har alltid varit motståndare till miljardslukande motorvägsbyggen. ”1 mil motorvägar motsvarar 3000 tjänster i vården” förkunnar en av partiets gamla valaffischer. Men den 1 november 2004 vägde uppenbarligen den kloka insikten inte särskilt tungt då två av våra riksdagsledamöter i Göteborgsposten stolt presenterade ”SAAB-paketet” tillsammans med regeringen. Detta ”paket” innebär bl a att en motorväg, på begäran av General Motors, nu kommer att byggas mellan Trollhättan och Göteborg. Dagen efter denna överenskommelse skriver Pär Ängquist (miljöpartist på näringsdepartementet) på mp.se, som svar på frågan om det är miljöpartistisk politik att subventionera bilindustrin, att ”Den här frågan handlar om jobben och tillverkningen ska ligga i Sverige eller Tyskland. Det är en viktig fråga för alla i Sverige”. Vi tror dock fortfarande att de flesta av våra medlemmar vill bekämpa arbetslösheten med sänkt arbetstid och satsningar på gröna jobb istället för miljardrullning till motorvägsbyggen och subventioner till bilindustrin.
På partikongressen i Ronneby förra året hade Grön Ungdom lagt en motion om tuffare politik i tillväxtfrågan efter en rad tveksamma framträdanden i våra massmedier där partiets tillväxtkritik sopats under mattan. Motionen som bifölls krävde bl a en ”konsekvent kritisk” hållning till ekonomisk tillväxt i konventionell mening. Partistyrelsen bagatelliserade detta problem i sitt yttrande och ingen därifrån hävdade heller tillväxtens nödvändighet i den debatten. Detta kongressbeslut nonchalerades då Miljöpartiets språkrör tillsammans med statsministern och vänsterledaren ett par månader senare deklarerade på DN Debatt, den 1 augusti 2004, att ”Våra tre partier är fullt och fast övertygade om att våra ambitioner för ett rättvisare och grönare Sverige endast kan förverkligas i en ekonomi som växer”. Vi tror dock att de flesta partimedlemmar fortfarande är ”fullt och fast övertygade” om raka motsatsen.
Detta hade kunnat bli en lång lista av överkörningar, men vi går vidare istället.
Makten i Miljöpartiet har centraliserats i takt med att sossesamarbetet intensifierats och det är i dagsläget ett ganska litet och slutet sällskap av män som fattar de avgörande besluten i vårt moderparti. ”Partiet, det är jag” tycks numera utgöra ledstjärna för partisekreterarens handlande. Han handplockade, exempelvis, helt på egen hand deltagarna i det beramade seminariet på Bommersvik med socialdemokraterna – utan att koppla in partistyrelsen. Viktiga beslut i det parlamentariska arbetet är ofta uppgjorda på förhand av heltidspolitiker och tjänstemän i nyckelpositioner. Även här har vårt moderparti anpassats till socialdemokratin. Att förslaget om att minska antalet kongresser blir aktuellt i ett så här känsligt skede av sossesamarbetet är inte heller det särskilt oväntat.
Miljöpartiet är egentligen inget lyckligt undantag från andra maktinstitutioner i vårt samhälle. Det finns ett mönster i hur ledande partiföreträdare nonchalerar de ideologiska grundvärderingar partikongressen ger uttryck för. Den tilltagande hierarkiseringen i vårt moderparti blir allt tydligare och ju högre upp i hierarkin man kommer desto mer överskuggas den gröna visionen av individuella maktbegär. Makten i sig tycks också ha blivit ett självändamål för många av de som företräder vårt parti. Vi är många i vårt förbund som med stigande oro följer denna utveckling. Alltför många gröna ungdomar har redan övergivit oss i sorgilsken uppgivenhet. En del går till andra organisationer, men många har helt enkelt slutat att engagera sig politiskt. Det är med stor fruktan vi konstaterar att Grön Ungdom är på väg rakt in i samma kris som våra tyska vänner i Grüne Jugend plötsligt hamnade i när utrikesminister Joschka Fischer tog kommandot över deras moderparti och visionerna ersattes med urvattnad realpolitik.
Vi som står kvar måste ta upp kampen om vårt moderparti och försvara det från de opålitliga och opolitiska krafter som håller på att ta det ifrån oss till förmån för individuella karriärer. Vi är många som går tysta och tror att vi är ensamma om att känna oss som främlingar i vårt eget parti. I själva verket är det fortfarande den radikala och visionära sidan som är i majoritet. Men vi kan inte leva med den falska varudeklaration vår verksamhet innebär när partiprogram och kongressbeslut skiljer sig så fundamentalt från den dagsagenda inflytelserika yrkespolitiker upprättar bortom kongressernas inflytande. Vi måste bli mindre godtrogna gentemot alla våra styrelser. Vi måste våga tänka själva och våga säga ifrån!
Det är hög tid att vårt moderparti börjar ta vår gemensamma ideologi på allvar. En ideologi som enligt vårt partiprogram vilar på en grundläggande solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet, med kommande generationer och sist, men inte minst, med alla världens folk. Konkret handlar det om att vi är det enda parti som insett att värdet i liv inte är avhängigt människans intressen utan besitter ett egenvärde. Som en konsekvens därav är vårt parti det enda som har fört en djurrättslig politik som säger sig utgå från de ickemänskliga djurens intressen, istället för det antropocentriska (människocentrerade) djurskyddet.
Vi utgår ifrån att människan i grunden är en ansvarstagande, skapande och engagerad varelse. Men vi vet att också att makt korrumperar. Därför är vi det parti som konsekvent arbetar för decentralisering och en genomgående demokratisering av samhället på alla dess nivåer. Vi är unika bland riksdagspartierna i att förena denna demokratisyn med en kamp för människors rätt till en grundläggande social, rättslig och ekonomisk trygghet, fritt från förtryck och diskriminering av alla de slag.
Vi utger oss för att vara fredsrörelsernas röst i de parlamentariska församlingarna där vi ska föra vår gemensamma kamp för ett alliansfritt Sverige och, ytterst, villkorslös global fred. Vår solidaritet omfattar alla världens folk. Vi motsätter oss därför alla nykoloniala och nyliberala projekt Sverige deltar i. Det svenska EU-medlemskapet var och är en solnedgång för solidaritet och demokrati. Vi vill riva EU:s murar mot våra förtryckta syskon utanför denna västerländska rikemansklubb. En klubb som vi inte tror på och inte vill vara medlemmar i, därför att det inte finns några legitima gränser som skiljer människor från varandra.
Vi är alla förbundna med varandra genom förutsättningarna för naturen och det ekologiska systemet. Den globala miljökrisen handlar inte om att planeten behöver oss, utan om att vi alla är beroende av den för vår fortsatta överlevnad. Miljökrisen kommer inte att gå över av sig själv utan det krävs en omfattande politisk kamp för ett rättvist miljöutrymme. Den kampen kommer antagligen att sänka såväl Stockholmsbörsens generalindex som Sveriges position i tillväxtligan och det är vi stolta över. Vi bär på insikten att en ekologiskt hållbar värld kräver en socialt hållbar värld, och vice versa. Det är på den insikten vårt parti en gång grundades och det är den insikten kombinerad med vetskapen om att det ännu inte är för sent, att en annan värld fortfarande är möjlig, som driver oss radikala inom Grön Ungdom och Miljöpartiet de Gröna i vårt engagemang.
Men ett grönt samhälle kan inte uppnås genom enstaka maktpositioner och regeringsförhandlingar. Dagens sätt att arbeta leder partiet bort från den gröna visionen och riskerar göra oss till ett litet grått parti i mängden. På positioner där vi idag borde slåss för våra värderingar som aldrig förr sitter idag alltför många maktkåta karriärister och kompromissar bort vår ideologi. Detta rättfärdigar man sedan genom att kalla det ”realpolitik”. De gräsrötter som ifrågasätter den förda politiken stämplas ofta som orealistiska och oinsatta.
I partistyrelsens förslag till partiprogram står att Miljöpartiet är ett obekvämt parti. Grön Ungdom ska vara ett obekvämt förbund. Grön Ungdom måste komma till skott och reagera när vårt moderparti går vilse i sossesnåren. I vårt förbund finns det fortfarande fler radikalt gröna ideologer än det finns slipade karriärpolitiker. Det är dags för den radikala majoriteten i Grön Ungdom att resa sig och säga ifrån! Men frihet får man inte – den tar man. Om inte de radikala gräsrötterna kandiderar till förtroendeuppdragen, så hamnar givetvis andra kandidater på de positionerna. I en del av våra kommuner finns radikala GU-avdelningar som är både större och mer verksamma än den lokala partiavdelningen. Men det är alltför sällan våra majoriteter lägger sig i och styr upp partiets politik. De radikala i Grön Ungdom är ofta gravt underrepresenterade på förtroendeposter inom förbundet. I Miljöpartiets styrelser är situationen ännu värre och på partiets externa förtroendeuppdrag är representationen som regel katastrofal.
Strategi och Makt har nog alltid varit lite av fula ord i vårt förbund. Men med måttliga mängder maktstrategiskt tänkande och fler radikala som ”tar plats” kan vi få partiet på räls igen och bekämpa maktkoncentrationen. Vi uppmanar härmed alla er som vill vara med och rädda partiet från ideologiskt förfall att gå från gnäll till handling. Om fler gräsrötter i Grön Ungdom tog sig mer plats så skulle vi ha en radikal majoritet i många fler styrelser runt om i landet. Så tag plats!
Kandidera till kongressombud eller peppa dina vänner till att göra detta! Ställ er själva och andra radikaler på kommunfullmäktige-, landstings- och riksdagslistorna. Börja mobiliseringen redan idag! Må de härskande i vårt moderparti darra för radikalernas revolt. Ty vi har ingenting att förlora – utom vårt parti. Vi har en värld att rädda!
Linus Waltersson, Göteborg
Nasrin Mosavi, Botkyrka
David Levin, Norrköping
Alva Hult, Stockholm
Förbjud slöjor för barn och ungdomar under 18 år
(publicerad i Grönt, Miljöpartiet de Grönas medlemstidning, #1 2004)
Min ståndpunkt i frågan om slöjans vara eller icke vara går långt tillbaka och har sin grund i mina personliga erfarenheter. Jag växte upp med en starkt religiös, för att inte säga fundamentalistisk, shiamuslimsk far. Bland mycket annat tvingade han mig att bära slöja från det att jag fyllde nio år. I och med detta tvingade han mig att agera representant för en religion som jag varken hade kunskapen eller viljan att vara språkrör för. Det är svårt att förklara hur påfrestande det var och hur utsatt jag kände mig när människor, oftast i starkt berusat tillstånd, som råkade korsa min väg från och till skolan krävde mig på svar om allt ifrån invandrarpolitik, via frågor om mellanösterns historia och vidare till frågor av rent religionsvetenskaplig karaktär. Eller hur sårbar och rädd jag var när jag i tredje klass började i den nya skolan och upptäckte att jag var helt ensam om att vara beslöjad. Som om det inte vore nog svårt att försöka smälta in ändå! Som ett resultat av dessa och liknande erfarenheter började jag rätt omgående och i flera år därefter leva ett tärande dubbelliv där jag tog av mig slöjan så fort jag kom utom synhåll för min familj och ständigt höll utkik efter presumtiva ”spioner” (i form av mina syskon eller bekanta till min far) som skulle kunna avslöja mig. När jag sedan, som ett resultat av en jourhemsplacering vid trettons års ålder, slutligen fick ta av mig slöjan och lägga bort den en gång för alla upplevde jag en lättnad och lycka som är svår att formulera i ord. År av kränkande tvång och förlamande rädsla var äntligen till ända.
Inget barn ska behöva utsättas för det jag tvingades genomlida. Försvarare av slöjan brukar ofta åberopa religionsfriheten som ett huvudargument. Men frågan är vems religionsfrihet det är tal om; i dessa sammanhang tycks barnet på något vis upphöra att vara en människa som omfattas av grundläggande rättigheter. I stället behandlas barnet här som blott ett bihang till föräldrarna, vilka fritt skall få utforma och bestämma över barnets andliga och sociala liv. Detta tänkesätt tillämpas för övrigt även på andra, allvarligare, områden såsom manlig och kvinnlig omskärelse. Religionsfriheten måste givetvis även omfatta barnen! Föräldrarna kan inte tillåtas ta beslut som är oåterkalleliga (omskärelse) eller starkt laddade/utåtriktade (slöja) för sina barn. När barnen sedan är myndiga och mogna nog att ta ett genomtänkt beslut baserat på egna övertygelser kan de välja att ta dessa och liknande steg. Men fram tills dess bör de vara fredade från sådana övergrepp.
Att inte ta ställning i frågor som dessa med hänvisning till kultur och religion, som många gör i dag, är i princip detsamma som att vända dessa barn ryggen. Många människor tycks känna en osäkerhet och ett obehag när frågor som dessa kommer upp. Det är förståeligt, men att ta sin tillflykt till den totala kulturrelativismen är enbart fegt, kallt och cyniskt. Det man gör då är att lämna den svagare parten, i detta fall barnen och kvinnorna, fullkomligt åt sitt öde. Det vill säga; i händerna på deras förtryckare. Anledningen till att utomstående väljer att inte se, inte höra, inte tala är ofta rädslan för att betraktas som rasist. Problemet är att detta förhållningssätt resulterar i just rasism. Man signalerar att som muslimsk/utländsk är du mer van vid och bör således tåla mer förtryck än om du vore svensk.
En annan mycket viktig aspekt är vilka idéer och antaganden som står bakom bruket av slöja och förmedlas genom denna. Anledningen till att kvinnan bör använda slöja är att hon annars riskerar att egga och fresta mannen till syndfulla tankar och, i värsta fall, handlingar. I och med detta synsätt skuldbeläggs, belastas och utkrävs kvinnan ansvar för de fall där männen objektifierar och antastar henne. Mannen utmålas i sin tur som en sexuell analfabet; en rent instinktsstyrd best och potentiell våldtäktsman. Någonting som jag finner djupt sexistiskt och förolämpande gentemot båda könen. Denna syn har vi nog av i alla dessa våldtäktsmål runtom i landets domstolar. En syn som inte bör uppmuntras och än mindre hör hemma i det jämställdhetssträvande Sverige.
Samhället varken kan eller bör bygga på religiösa idéer och vidskepelser om vi vill värna och säkerställa rättssäkerheten och professionalismen hos våra myndigheter och institutioner. För detta krävs en saklig, neutral och naturvetenskaplig grund där alla garanteras korrekt och likvärdig behandling. Lika lite som vi tillåter schamanistiska läror influera sjukvården, kreationistiska idéer föras ut i biologiundervisningen och astrologer bestämma vår utrikespolitik bör vi acceptera symboler för dessa och andra (irr)läror i skolor, offentliga yrken och institutioner.
Nasrin Mosavi
Förbundsstyrelseledamot Grön Ungdom
Ledamot av Internationella utskottet (mp)
