(eller: Lustgudens offer)
Uppvuxen i en strikt religiös familj där sexualiteten var Det Stora Tabut och den kvinnliga kroppen det ständigt nedvärderade, objektifierade, kontrollerade och stigmatiserade hotet mot Det Heliga och Obefläckade fick jag vid tretton års ålder nog. Där på tröskeln till tonåren och vuxenlivet exploderade jag i ett vildsint uppror mot den snäva kvävande livsdödande mallen jag hade pressats in i alltsedan de tidiga flickåren. Om det nu var så jävla illa att valet stod mellan att vara hora eller madonna, så visste jag i varje fall vad jag inte längre stod ut med att tvingas försöka vara. Hellre hora än kuvad, motherfuckers. Det var ni som hittade på det här spelet, inte jag. Ni uppfann dessa absurda roller, inte jag. Och om det nu inte fanns något annat sätt att ta sig ur leken på än att straffa ut sig var det precis vad jag tänkte göra. Beslutat och påbörjat.
Den sexuella debuten skedde rekordtidigt på våren det året jag skulle fylla fjorton år, kort efter att jag hade tvingat mig hemifrån efter ett misslyckat självmordsförsök och hot om att göra om det på riktigt om socialtjänsten skickade hem mig på nytt. Resan började där, men det skulle ta många dramatiska och destruktiva år innan den var slut. På min 15-årsdag hade jag hunnit med tre pojkvänner och ett flertal oseriösa hångelhistorier. Någon månad senare hade mitt känsloliv frusit till långt under nollpunkten och min sargade återstående tillit till vuxenvärlden smulats sönder och samman efter en lika vanlig som diaboliskt ond våldtäkt där det förkrympta aset till gubbjävel först hade supit mig kräkpackad och bortom all sans i sin låsta lägenhet för att sedan vältra sig över mig och kränka alla mina själsliga och fysiska gränser. Någon anmälan var det inte tal om, dels hade jag jävligt klart för mig hur fullkomligt osannolikt det skulle vara att vinna rättegången och dels vore det nådastöten för min redan bräckliga schizofrena mammas psyke. För att inte tala om vad pappa skulle kunna tänkas få för sig att göra mot mig om han fick veta.
Efter det var det något som dog inom mig och ersattes av ett hårt mörker. Jag började knulla runt. Först för att snabbt radera kroppsminnet av våldtäkten. Valet föll på en kille i parallellklassen som hade varit förälskad i mig en tid. Instinktivt kände jag att en ny sexuell erfarenhet präglad av ömhet och värme var min enda räddning från det växande mörkret våldtäkten hade orsakat inom mig. Kort därefter blev jag förtjust i en annan skolkamrat på ett läger för kamratstödjare där vi båda var med. Med en obefintlig självkänsla och ett lika omättligt bekräftelse- och kärleksbehov tog det inte lång tid förrän vi låg med varandra inlåsta på rummet. Givetvis tog den relationen slut lika hastigt som den hade börjat. Så snart vi var tillbaka i den vanliga skolmiljön hade killen ifråga tappat intresset för min person så till den milda grad att han inte ens iddes hälsa i skolkorridoren.
Detta blev ytterligare en bekräftelse på att mitt enda värde låg i min förmåga att behaga och tillfredställa. En övertygelse som befästes av de glatta skönhets- och tjejmagasinen jag knarkläste och mina sexuellt erfarna och snygga tjejkompisar som gjorde sitt bästa för att inviga mig i de alkoholindränkta cigarettbeströdda festernas förlovade land. Där fanns de äldre, erfarna och småkriminella gymnasiekillarna som våra liv i mycket hög utsträckning kretsade kring. Mitt liv hade börjat spåra ur hårt där jag varvade tillvaron som underklassbimbo med en aggressiv punkutstyrsel och –tillvaro på plattan bland hemlösa, missbrukare och andra övergivna olycksbarn i min egen ålder.
Här någonstans spårade det ur fullständigt i det familjehem jag hade bott hos sedan ungefär ett kvartal. Där var jag placerad efter en lång tids strul med upprepade rymningar, omflyttningar och uppslitande konflikter mellan mig och min hedersorienterade patriarkale far. Nu hade jag hursomhelst fått nog av att inte bli lyssnad till och kränkt intill bristningsgränsen. Efter en snabb överslagsräkning bedömde jag att det var säkrare att nappa på erbjudandet att bo hos en tio år äldre knarkare än att påbörja en karriär som gatubarn. Redan första natten hade min nye intensive värd förfört mig – efter fem timmars manipulation och övertalning orkade jag inte stå emot längre. Efter några sommarveckor hos honom fick jag socialtjänsten att fatta att det varken låg i deras eller mitt intresse att jag gick ner mig i Stockholms undre värld. I stället fick jag flytta tillbaka till en tidigare jourfamilj där jag hade trivts men blivit ivägskickad från i en tidigare vända. Nu började det lugna ner sig hyfsat, såväl med livet som killkarusellen.
Jag började landa och försöka läka såren som dels min hotfulle far och dels alla destruktiva sexuella historier jag varit involverad i rivit upp i mig. Sommaren jag skulle fylla 16 år träffade jag en ung man som jag knappt trodde kunde finnas i verkligheten. Han kom från ordnade förhållanden, var empatisk, omtänksam, intellektuell, attraktiv och genuint intresserad av min person istället för bara min kropp. Vi började träffas i smyg och blev snabbt huvudlöst förälskade i varandra. Präglad av mina tidigare erfarenheter räknade jag, kallt och självklart, med att relationen skulle vara slut och över inom några veckors tid. Till min stora häpnad och lycka hade jag fel. Han stannade kvar. Det kom att bli ett kärleksförhållande som varade i sex år där jag sakta och bit för bit kom att återerövra värdefulla delar av min förlorade mänsklighet och värdighet.
Knappt två år in i vår relation rusade våldtäkten ikapp mig. Det var flashbacks, apatiska dagar under täcket, skakande händer som knappt klarade av att hälla upp en kopp lugnande the och en skamfylld äcklad panikkänsla när min älskade försökte hålla om och trösta mig när det var som värst. Allt detta toppat med ett intensivt vitglödgat hat mot hela den samlade manligheten och en lika intensiv avsky inför min egen svaga kvinnlighet. Jag drömde vidriga mardrömmar där jag kastrerade alla män jag mötte och rev av mig mina yppiga bröst från kroppen. Vaknade gråtande och snyftande i fosterställning. Det blev kort terapi på BUP:s sexualbrottsavdelning, sedan vidare till andra gruppterapiformer och enskilda samtal av olika skäl och varierande slag i ett par år. Så blev det några förhållandevis lugna år med en trygg pojkvän, starkt fokus på gymnasiestudierna och en något mildrad hemlöshetskänsla hos fosterfamiljen.
Efter en bländande studentexamen med höga betyg och flertalet stipendier slängde jag mig in på universitetet. Ångesten och den själsliga hemlösheten plågade mig fortfarande svårt men jag hade börjat lära mig en del hyggliga knep för att hålla demonerna i schack. Den mörka rastlösheten drev dock på mig och bland annat för att undkomma den kastade jag mig in i partipolitiken och kom att avancera snabbt i kraft av mina minoritetspoäng och verbala förmåga. Självförtroendet stärktes. Tyvärr gällde det inte självkänslan som var fortsatt på bottenlåg nivå under den fina fasaden. Som 20-åring upptäckte jag en januaridag att min normalt snudd på atomursexakta menstruation hade uteblivit. Efter några dagars oro och vånda stegade jag en fredagsmorgon iväg till apoteket för att köpa ett graviditetstest, ackompanjerad av min sambos protester och invändningar om att jag bara inbillade mig och att det i vilket fall som helst var för tidigt att få ett resultat. Testet visade med all (icke) önskvärd tydlighet att jag var så gravid det någonsin gick att vara.
Sambon och jag beslutade att vi på varsitt håll skulle tänka igenom beskedet under dagen för att samtala om saken hemma på kvällen igen. Vandrandes i en darrande overklighetsdimma försökte jag desperat leta reda på så mycket information jag någonsin kunde finna om fosterutveckling, graviditetsveckor och aborter. Det var lån av Lennart Nilssons ”Ett barn blir till”, surfande på amerikanska pro life-sidor med bilder på blodiga foster, längtansfulla nästanköp av spädbarnskläder på Lindex, läsning av svenska abortforum på Föräldranätet och intensiva grubblerier och samtal med kloka väninnan på café.
Bestämde mig när dagen var till ända att behålla barnet, i tron att det var så pass utvecklat att min veganetik inte kunde tillåta mig att döda det. Träffade sambon som sade sig inte vilja ha något barn och förklarade länge, länge att jag hade missförstått barnets ålder, att det var skillnad på fosterveckor och graviditetsveckor och att det därför ännu var möjligt att göra abort utan att göra våld på mina etiska principer. Till sist släppte min misstänksamhet och jag förstod att han inte ljög. En helg fylld av ångest, samtal, diskussioner, gråt, överläggningar och sorg följde. Följande måndag fullföljdes beslutet, jag ringde alla sjukhus i stan tills jag fick en återbudstid dagen därpå och på mindre än en vecka var det över. Det osynliga millimeterstora barnet föll i en toalettstol på SÖS när min livmoder krampaktigt grät ut det nyss påbörjade livet med en flod av blodstårar. Försökte se och fånga upp mitt lilla barn som jag inte förmådde skydda, men såg bara blod och åter blod i toalettstolen. Plockade upp moderkakan som ett makabert minne över vårt osynliga barn. Spolade motvilligt. Försökte förlåta mig att jag inte klarade av att lyssna på min inre röst, glädjen över graviditeten och kärleken till den lilla. Det hade inte varit rationellt och ansvarsfullt… eller? Drygt ett år senare dog också kärleksförhållandet.
Till slut hade jag nått till en punkt där jag kände att antingen så gav jag upp mig själv eller så lämnade jag mitt liv som jag kände det. Hade inga ord att förklara med, kunde inte beskriva hur min själ förtorkade och livets puls slog allt svagare inom mig. Måste bara gå. Nu.
Det var då det stora mörkret och kaoset slog sina klor i mig. Nu fick jag fritt spelrum för all den nyfikenhet, experimentslusta och uppfångade idéer jag hade samlat på mig under de år som gått. Starkt inspirerad av den intellektuella och politiska miljö jag befann mig i kände jag mig fri att utforska mig själv helt på mina egna villkor för första gången. Radikalfeministisk politisk-lesbisk kamp, rätten att vara exakt så hårig och okvinnlig jag ville utan att utsättas för en manlig klagande kritisk blick, börja agera som ett sexuellt subjekt och själv vara den som väljer ut och plockar upp, vägra kärlekskravet vid sexuella förbindelser… jag ville spränga mig fri från alla samhällets normer och krav. Postmodernismen och queerfeminismen var mina vapen mot det kvävande påtvingat heterosexuella monogama samhället.
Vägen till frihet gick genom ett totalt upplösande av alla normer och gränser; hedonism, polyamori och relationsanarki. Mitt i allt detta fann jag mig en dag ståendes passionerat och dödligt förälskad i en något äldre gift man, en hemlig relation som snabbt urartade och blev djupt destruktiv och manipulativ med starka inslag av psykisk misshandel. Pendeln svängde snabbt och brutalt mellan rå sexualitet och en förtärande längtan efter kärlek och närhet. För varje dag som gick förlorade jag mig själv alltmer i uppgiven förvirring och hopplöshet.
Det inre mörkret bredde ut sig och skapade ett avtrubbat nihilistiskt inre landskap. Utåt var jag alltjämt den oberörde sexradikalen. Men inombords började ett kvävt avgrundsskri höjas som bestod av en djup kärlekslängtan och förtärande sorg med en intensiv barnönskan. Det var som om mitt aborterade barn följde mig som ett skuggbarn. Jag fick ingen ro… till slut kom jag till en återvändsgränd där jag insåg att om jag inte tog mig samman och försökte bygga mig ett verkligt liv igen skulle det snart vara ute med mig. Sluta dekonstruera och börja skapa.
I den öken där jag befann mig var allt tvärtom; den som älskade blev lämnad, löften blev snabbt till lögner, alla relationer var flyktigare än sanden som rann mellan fingrarna… allt var förgängligt och flyktigt i dess mest destruktiva bemärkelse. Så jag började söka. Efter något som var beständigt och pålitligt. En hållning präglad av sanning, kärlek, ömsesidighet och respekt. Började lyssna på den lågmälda men starka rösten inombords på allvar för första gången någonsin. Ville hitta till källan av den där glimten av helighet som jag förnam i mina vackraste möten. Det sökandet ledde mig tillbaka till och genom monogamin och hela vägen fram till avhållsamhet och kyskhet. Där och då mötte jag äntligen det jag sökt hela mitt liv; Kärleken, Förlåtelsen och Den Helige Själv. När jag slutligen gav upp alla mina försök att vara mig själv nog och oberoende fick jag kontakt med Gud. Där fick jag konfronteras med mina gamla sår och ärr. En smärtsam bearbetning av känslor av otillräcklighet, skuld, skam, utanförskap och gamla djupt rotade övertygelser om att inte vara älskbar och älskvärd satte igång, en process som ännu är verksam. Jag letade efter ett moget och ansvarsfullt sätt att relatera till sexualitet och relationer och är övertygad om att jag funnit det i den självvalda rena sexuella avhållsamheten inför Guds ansikte. Nu lever jag i gemenskap med Gud och övar mig i att ständigt tjäna mina medvarelser och hyser gott hopp om att en dag finna min livskamrat och få de älskade barn som jag idag vet att jag kommer att ta emot utan tvekan och med stor glädje.
Det tog mig alla mina tonår och några år extra på det att förstå att den (o)helige lustguden samhället lärde mig att tillbe inte var något annat än en djupt destruktiv, kärlekslös och död avgud. Vår kultur lär oss att omedelbar behovstillfredsställelse och tillbedjandet av våra lustar, hur primitiva eller kortsiktiga de än månde vara, är det allt överordnade och i det närmaste själva meningen med livet. Det är en livshållning som avhumaniserar och dränerar på liv. På lustgudens altare offrar vi vår värdighet, omsorgen för de minsta, jorden som är allas vårt hem, våra nära och livsbärande relationer… det har gått så långt att vi till och med offrar våra ofödda barn, tiotusentals varje år, i den fria sexualitetens namn.
Inte förrän vi låter den sanna levande Guden inta gudsplatsen i vårt inre och överlåter oss åt honom kommer vi att kunna på djupet komma tillrätta med våra relationer – varken med varandra eller med oss själva. Fram till dess är vi dömda att fortsätta vara ett folk som är förslavade under och präglade av likgiltighet, sorg, rastlöshet, otålighet, förakt, ondska, trolöshet, arrogans och utan självbehärskning. Det är jag själv och mitt forna liv ett vittne till.
Nasrin Mosavi
——————
Publicerad i en bearbetad och förkortad version i nummer 18 av webbtidningen ANTI med tema sexualitet: Fuck On / Fuck Off
