…vill man nå mig finns jag på Facebook, mejlen: veganova snabel-a gmail punkt com eller på mobilen. Funkar att skicka ett vanligt pappersbrev på posten också.
Febriga rader från Nasrinland
lördag, januari 24, 2009 vid 5:30 e m (privat)
Kära försummade bloggläsare. När jag skriver dessa rader till er har jag varit sjuk i en knapp vecka. Det är en segdragen förkylning med tillhörande feber och slöhet som har bestämt sig för att slå sig ner i Nasrinland. I veckan som har gått har jag trots detta lyckats släpa mig på introduktionsveckan i min första kurs på Uppsala universitet: Religionsvetenskap A. Helgen är helt vikt åt att vila… surt nog. Missar dels en inflyttningsfest med fina människor hos min prästbekanting Lisa och dels storebrors nyblivna frus födelsedagsfirande ikväll. Det blir nog inte mycket gudstjänstfirande under morgondagen heller. Dumma förkylning! Gnälligare Nasrin går knappt att finna än när jag är tvingad till husarrest på grund av sjukdom. Har försökt roa mig under dagen med att titta på gamla musikvideos med Britney Spears på Youtube. Det hjälpte lite…
Nästa vecka ska jag åka på en så kallad Vuxna barn-kurs för människor som har vuxit upp i dysfunktionella familjer. Det är min kompis och klasskamrat Andreas som bjöd mig på den när jag vandrade omkring som en miserabelt ledsen osalig ande i skolkorridorerna på Johannelund i höstas. Det ska bli intressant och givande, tror jag. Nu orkar jag inte riktigt skriva särskilt mycket mer utan behöver vila och spara på de små energireserver jag har. Återkommer en annan dag och berättar om allt det andra stora och omvälvande som har hänt de sista veckorna i mitt liv. Tills dess!
Det är så här en hemkomst känns
tisdag, januari 6, 2009 vid 3:26 f m (nattsudd, privat)
Det har förflutit lång tid sedan jag skrev någonting här senast. Dagar som har blivit veckor som har blivit en hel månad. Om det är någon tröst har inte särskilt många andra utanför bloggosfären hört av mig heller. Det har hänt så mycket under den här tiden. Livet. Hur lite jag förstår och vet om vad som väntar. Hur lite jag vågar tro och hoppas. Hur besviken jag ofta har blivit. Ändå och trots det. Men ibland blir det tvärtom. Ibland tror jag att jag går rakt ut och tillbaka till den eviga och ändlösa hemlösheten igen. Utlämnad till mig själv och Guds nåd allena. För att till min stora förvåning och glädje finna att så inte var fallet. Så blev det denna gång. När jag efter en fruktansvärt mörk och svår höst där jag fullständigt lyckats köra såväl studier som relationer i botten och mot slutet abdikerat, gett upp och lagt ner. När jag sagt till Gud att jag gett upp alla mina drömmar och att det enda jag har haft kvar och hållit fast vid är just Gud och Hans vilja. Då händer det. Plötsligt var jag där. På den platsen dit jag ständigt längtat och sökt men aldrig funnit vägen fram. Bara något doftspår, en synvilla och en mängd återvändsgränder. Just när jag slutligen gett upp. Då fann jag det. Eller blev jag funnen? Jag vet inte. Allt jag vet är att jag är hemma. Frid i sinnet och en sällsam lycka i mitt bröst. Drömmen visade sig vara sann. Min inre luggslitne idealist till romantiker hade rätt hela tiden, hur jag än försökte tysta henne. Sällan har det känts så underbart att ha så fullkomligt fel som denna gång. Det är så här en hemkomst känns. Det är som ett nytt liv. Det är en ny och vacker tid i Nasrinland. Soundtracket är Tomas Andersson Wijs ”När ditt tåg kommer”:
”När ditt tåg kommer
över bron och ner mot stan
Jag kan vara din slutstation
din hemkomst
jag kan stå här och vänta den dan
När ditt tåg kommer
när det stannar på min perrong
Kliv av här låt mig bära din packning
din resa min väntan har vart lång
alltför lång”
Tack för allt du är och ger, Viktor.
Den dagliga kärleken
onsdag, december 31, 2008 vid 3:59 f m (nattsudd, poesicitat, privat)
Kärlek
men inte den som springer
på glödande fötter
till och ifrån snabba möten
jagad och jagande
sårad och sårande
inte den som lever högt på ständigt
smärtsamma avskedstaganden
utan den kärlek
som ger trygghet och vila
som värmer och värnar
och endast har ett enda avsked att
frukta:
dödensKärlek
men inte den som knappast hunnit
stilla sin längtan
förrän en ny uppstår
inte den hetsigt hetsande
piskad av begärens krav
oftast mer plågsam än ljuvlig
inte heller den ångestfulla kärleken
som är rädd att bli bränd
och samtidigt rädd att inte få brinna
utan den milt flödande kärleken
den som vågar vila
och när tid är
störa den utviladeKärlek
som är att vakna tillsammans
och möta den blåögda morgonen
att utbyta leenden som värmer
och värnar om den nya dagens
framtid
att på resan genom dagen
vila tillsammans på klockslagens
små väntstationer
och intaga gemensamma måltider
upplysta av lingonsyltens röda glädjeDe dagliga skavsår vi får och ger
den dubbelsidiga smärtan
som värker inom oss
och som vi övervinner hos varann
den osynliga skyddsängel
som kammar ut irritationens snår
övermättnaden som hotar med
tomhet
men botas genom att var och en
drar sig tillbaka till
ensamhetens nödvändiga oas
rätten att vara frånvarande i var sitt
drömland
glädjen att vara närvarande i
varandras liv -
detta är kärlek.
- Maria Wine ”Nattlandia” 1975
Nazister försökte mörda fackligt aktiva och deras barn
onsdag, december 3, 2008 vid 8:06 e m (politik)
Sprid informationen på din blogg du också, och kom på demonstrationen mot den nazistiska marschen i Salem på lördag 6 december, kl. 12.00. Mer information om demonstrationen här.
Uttalande från Sveriges Arbetares Centralorganisation, SAC
1999 mördade nazister syndikalisten Björn Söderberg. Nu har de försökt igen. Två syndikalister från Stockholm – den ene tidigare styrelseledamot i fackföreningen Stockholms LS – och deras snart treåriga dotter tvingades klättra ut från sin balkong på tredje våningen när nazister satte eld på deras lägenhet.
Fackföreningsmedlemmarna har innan händelsen varit uthängda på den öppet nazistiska sidan Info-14. Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som årligen arrangerar en stor nazistmarsch i Salem.
Strax innan klockan 21.00 måndagen 1 december hörde våra medlemmar ett plaskande ljud från hallen.
– Jag såg att någon hällde in en klar vätska genom brevinkastet och förstod på lukten att det var bensin, berättar en av dem. Jag skrek så högt att de inte kan ha undgått att höra: ”vi har barn här inne!”. Bara någon sekund senare tände de på.
I hallen hängde familjens vinterkläder, och det tog bara sekunder innan elden spred sig vidare till köket och vardagsrummet. Att ta sig ut genom ytterdörren var omöjligt.
– Vi fick fira ner vår dotter till grannarna på balkongen under, säger vår medlem. Vi bor högst upp på tredje våningen. Hade vi tappat henne hade hon dött.
Paret klättrade därefter ner samma väg. Bakom dem slukade elden ägodelar, minnen och framtidsplaner.
Våra medlemmar och deras dotter klarade sig mirakulöst utan skador, men det förändrar inte det faktum att någon eller några kallblodigt och överlagt försökte ta deras liv.
För sex månader sedan publicerade den öppet nazistiska hemsidan Info-14 namn och bild på våra medlemmar.
Polisen arbetar utifrån teorin att dådet var politiskt motiverat, och utfördes av samma gärningsmän som två dagar tidigare brände ner det frihetligt socialistiska kulturhuset Cyklopen i Högdalen. Ärendet rubriceras som mordbrand.
Vår medlemmar har i sitt fackliga arbete verkat för antirasism och minskade klassklyftor. För detta skulle de enligt nazisterna straffas med döden.
Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som driver organisationen Salemfonden, som den första lördagen i december årligen arrangerar Nordeuropas största nazistmarsch.
– De som arrangerar Salemmarschen är inga ofarliga individer med en lite avvikande åsikt. Det är personer som är ideologiskt övertygade nazister, uppenbarligen kapabla att mörda för sin sak, säger Ola Brunnström från SAC:s Arbetsutskott.
På lördag arrangerar de personer som försökte mörda våra medlemmar en marsch i Stockholmsförorten Salem. SAC uppmanar alla att ansluta sig till Nätverket mot rasisms motdemonstration klockan 12.00.
Låter vi nazisterna stå oemotsagda vet vi aldrig vem de attackerar härnäst.
Mästerkocken Nasrin till eder tjänst, darlings!
tisdag, december 2, 2008 vid 2:00 f m (nattsudd, privat)
I dag har varit en alltigenom ljuvlig dag där jag bland annat kom en hel timme för tidigt till plugget istället för sedvanliga 5 till 60 minuter för sent, druckit Friggs absurt goda Rooiboste med orientalisk kanel-smak för första gången, tyckt om både mig själv och alla omkring mig hela dagen, blivit kompis på Facebook (!) med världens i särklass bästa präst och snubbe alla kategorier som alltid gör mig själaglad och hoppfullt varm bara genom sin blotta existens, köpt mängder med goda färska grönsaker för fånigt lite pengar, blivit lyrisk när jag upptäckt att min första egeninköpta fänkål visade sig lukta ruskigt gott i stil med fräsch lakritsdoft, lagat en oförskämt och absurt god fuskfiskgratäng som jag helt generöst har nedtecknat efter bästa förmåga och minne på min matblogg: Vegangratängen som du vågar bjuda din mamma på (ja, det betyder att du ska in och läsa, hänföras och tillaga mitt premiärmatbloggrecept). Oh jo, sötnosar. I dag har jag varit lycklig. Det har varit underbart. Nu är det dags att fortsätta vidare in i drömmarnas rike. All kärlek till er läsare! =)
Nu har jag dig, du hala lömska demonjävel!
måndag, december 1, 2008 vid 1:19 f m (nattsudd, privat)
Nu! Det här är nog det jag har jagat efer samtliga av mina tjugosex sökande år. Just precis denna insikt. Äntligen förstår jag vad den lilla ängsliga spökflickan med de ledsna ögonen vill mig. Har velat hela tiden. Hon som är jag. Hon som envist har förföljt mig och vägrat ge sig av hur mycket jag än har ignorerat, schasat iväg och bett henne fara all världens väg. Hon som har bett om att få bli omhållen, bekräftad, tröstad och älskad. Hur förtvivlad jag har varit över hennes existens och min totala oförmåga att förstå och lindra hennes sorg. Vad vill du mig?! Har jag skrikit åt henne inombords. Kärlek. Det hon har bett om hela tiden. Hon vill ha kärlek. Min kärlek. Det är jag som har ställt fel fråga hela tiden. Undrat varför hon är så kärlekstörstande och varför hon bestämt sig för att just jag ska ge henne den kärleken. När svaret har varit i frågan jag har ställt. Hela tiden. Allt jag behöver göra är att lära mig att älska henne. Älska mig. För att hon är jag. För att jag är jag. Utan att krampaktigt prestera ihop mitt existensberättigande. Sluta göra för att få vara. Börja bara vara.
Det är inte så bara med det när man heter Nasrin Mosavi, ska ni veta.
Det här har jag haft på känn hela mitt liv, tror jag. Från mina första trevande barnaår ända fram till mitt unga vuxenliv i dag. Medvetet riktigt så att jag har förstått det blev det däremot inte förrän så sent som i måndags. Då hände någonting märkligt som jag sällan upplever numera. En professionell samtalskontakt som ger mig en reaktion och respons som jag varken kunnat förutse eller ens förstå till en början. Så där så att jag nästan undrade om hon verkligen hade hört vad jag precis haft en lång utläggning om. Efter nästan ett helt introduktionspass där jag med de eviga tårarna tyst strilande nerför kinderna gör nedslag i min historia, den som jag har vevat så många gånger att jag kan dra den baklänges i sömnen, med alla dess trauman, övergrepp, sorger, relationskrascher och förlorade bitar av hopp och drömmar slutligen försöker avrunda. Så kommer det. Hon säger vad jag inte begriper meningen av förrän allteftersom under den veckan som följer efteråt. Efter att jag säger att jag är hos henne för att jag inte längre vet vad jag ska mig till för att få livet att lyfta igen. Finna förmågan att öppna kursböckerna och ta högskolepoängen som borde vara en barnlek för någon med min analysförmåga och intellektuella kapacitet. Det går inte alls. Trots att jag utan större svårigheter samtidigt kan skriva debattartiklar och andra texter, demonstrera, hålla tal och göra alla möjliga andra krävande framträdanden annars. Att jag trots alla år i olika former av terapi fortfarande förblöder själsligt. Hur själalimmet vägrar limma ihop vare sig mig eller mina åtaganden längre. Att detta är en desperat sista åtgärd för att försöka få hjälp med någonting jag inte mer kan få ihop på egen hand; mig själv, mitt liv, jag. Då säger hon det.
Det låter som att du har gett upp dig själv. Att du gav upp dig själv för länge sedan. Som att du inte tycker att du är värd besväret. Att du bara tycker att du får anstränga dig när det gäller andra.
Jag måste ha sett ut som ett frågetecken. Skakat nekande på huvudet. Det är klart jag tycker om mig… Vi bokade en ny tid och jag gick därifrån. Förvirrad.
Det är snart en vecka sedan. Här och var har jag fångat upp fler ledtrådar. I klassrummet efter en homiletiklektion när jag pratade, så klart med tårarna i ögonen, med två av mina själalysande klasskamrater. Kloka och utmanande ord. De fastnade. Hemma med han som förstår och står kvar. Fler insikter. En pusselbit här och en fundering där. Så lossnade det slutligen. Det är kärleken som fattas mig. Kärleken jag förvägrar mig själv. Hur jag vägrar låta mig älskas. Medmänniskor. Gud. Jag själv. Ingen har kunnat nå mig mer än stundtals på djupet. Som om jag ingenting förtjänade om jag inte just tjänade ihop till det. Distansen jag haft till mig själv alla år. Vilket förakt som har bott i det avståndet. Hur jag plågad och ångestriden försökt blidka självhatet genom att försöka göra så mycket gott som möjligt och väja undan de onda valen så långt jag har förmått. Gärningsläran som den enda möjliga vägen framåt. Skräcken när jag har misslyckats trots allt. Kärleken har lyst med sin frånvaro.
Hela tiden har där varit den hala lömska demonen som fått mig att tro att jag i mig själv är ett intet. Endast värd förakt på sin höjd. Att min enda chans att få ett existensberättigande är att göra rätt. Hur den har viskat med sin förvridna röst i mitt öra att allt är kört och spelet slut så snart någon kommer på mig. Avslöjar vilken stor bluff och lögn jag är. Så väl har den lyckats att det har blivit ett av mina mest grundläggande axiom på vilket jag har grundat hela min förståelse av mig själv och världen. Gratulerar, demonjävel. Du har lyckats sabotera ett kvarts sekel av mitt liv redan. Men nu är du påkommen så att det sjunger om det. Den enda som är en bluff och lögn är du. Ingen annan. Gå härifrån och våga aldrig visa ditt vidriga lilla tryne här igen.
Nu är det jag som tar lilltjejen i handen och går tillbaka hem till mig. Hem dit jag aldrig har hittat men ständigt sökt och längtat. Hem till mitt innersta rum. Där ska hon få all den kärlek hon har blivit bestulen på under alla dessa år. Jag ska älska henne trygg och lycklig. Aldrig mer tänker jag fly ifrån henne eller släppa hennes hand. Ingen ska någonsin mer få göra henne illa. Från och med nu håller vi ihop, jag och lilltjejen. Det är ett löfte från mig. För att hon är värd det. För att jag är värd det.
CYKLOPEN NEDBRÄNT!
söndag, november 30, 2008 vid 12:42 e m (politik)
I natt landade det ett angeläget mejl i min dator:
Idag 29/11-2008 har Cyklopen blivit nedbränt till grunden, ingenting
återstår av byggnaden. Vår lokal har ingen anslutning till elnätet och
inget värmesystem, vad kan ha orsakat branden? Brandkårens bedömning är att
brandens förlopp var onaturligt snabb. Brandkåren, polisen och vi är eniga
om att allt tyder på att branden var anlagd.
När vi ankom till Cyklopen tidigare idag 12:00 var lokalen uppbruten och allt
av värde var stulet. Det enda av värde som var lämnat kvar i lokalen var
två gasoltuber (som vi vanligen använder till uppvärmning). Vi tillbringade
dagen med att laga graffitiplanket, måla filmrummets läktare och städa. Vi
lämnade Cyklopen strax innan 17:oo. Branden utbröt cirka 2 timmar senare, i
lokalens nedre högra hörn, och övertändes snabbt. När polis och brandkår
anlände till platsen var huset omöjligt att rädda.
Nätverket Mot Rasism skulle ha arrangerat en tillställning samma tid som
branden utbröt. Tillställningen ställdes in några dagar innan men var
utannonserad. Imorgon, 30 Nov, är det Karl 12:es dödsdag och nazistiska
grupper arrangerar manifestationer. Nästa vecka, 6 dec, tågar nazisterna
återigen i Salem. Stockholm är den stad i Sverige med störst nazistnärvaro
under denna period. Kopplingen mellan detta och branden på vårt kulturhus är
knappast en slump. Cyklopens aktiviteter och innehåll har präglats av
icke-auktoritärt tänkande och mångkultur och har varit en vagel i ögat på
samhällets totalitära strömningar. De forum i samhället som uttrycker en
kritisk röst mot naziströrelsen är ständigt under hot.
Det står utom något tvivel att Cyklopen blivit föremål för ett
nazistattentat. Nazismen får inte växa utan motstånd!
Stöd återuppbyggandet av Cyklopen ekonomiskt på postgirokonto:1607552-5
Gå ut och demonstrera Mot nazism och rasism Söndagen den 30 Nov. 16:00 på
Sergels torg och Lördagen den 6:e dec, 12:00 i Salem C!
/CYKLOPEN
Varför jag är vänster och vad det gör med mig
lördag, november 29, 2008 vid 11:50 e m (politik, privat)
Varför blev du just vänsteraktivist?
Det finns det många anledningar till, förmodligen fler än vad jag själv känner till. Människan är en komplex varelse, som bekant. Men några gissningar kan jag ändå försöka mig på. Ett av de starkaste skälen måste rimligtvis vara min egen klasstillhörighet. När jag gick på mitt första möte med Ung Vänster i januari 1997 som 14-åring var jag placerad i ett jourhem av socialtjänsten efter att ha tillbringat mina första tretton år i en svårt plågad flyktingfamilj med låg materiell standard och stora sociopsykologiska problem. Känslan av att stå på samhällets botten och ständigt behöva kämpa för att alls överleva som först var min familjs kollektiva erfarenhet och med tiden min egen högst påtagliga erfarenhet förde mig dit jag upplevde att det fanns andra som förstod min situation och ville åstadkomma en förändring.
Hur tillämpar du dina åsikter?
Genom att ta ställning varhelst och närhelst det är aktuellt och jag kommer på det. Det handlar om att välja de bättre alternativen i handeln på så många områden som möjligt; djurrätt, miljö, internationell solidaritet, arbetsrätt och så vidare. Genom att säga ifrån och argumentera för mina övertygelser när jag hamnar i samtal och debatter med mina medmänniskor. Det handlar också om att i praktisk handling visa på att en annan och bättre värld är möjlig. Det sker bland annat genom att engagera mig i det mindre glamorösa arbetet som fritidspolitiker i kommunen, skriva politiska texter, demonstrera med andra likasinnade när det är påkallat, dela ut flygblad och tidningar, stå vid informationsbord, bidra med pengar och ideellt arbete för papperslösa, hemlösa och andra utsatta grupper… ja, du ser. Behoven är oändliga.
Hur mycket påverkar det din vardag?
Hur påverkar det inte min vardag, skulle jag snarare vilja fråga. Allt från tanke till handling, från morgon till kväll färgas av kampen och formuleringensförsöken för att se de destruktiva mönster som håller världen i sitt grepp och upptäcka de goda alternativen.
Har ditt intresse inneburit några uppoffringar?
Mängder. Socialt har jag både missat att få vänner jag säkert hade kunnat få om jag hade valt en annan väg och mist faktiska vänner och bekanta som har blivit stötta av de ställningstaganden jag har gjort och det sätt som jag har valt att leva mitt liv på. När jag går in i en vanlig mataffär är endast en bråkdel av allt som går att köpa aktuellt eller intressant att alls titta på för min del. Allt från vad jag säger, äter, har på mig och var jag reser påverkas av mina värderingar och principer. Allt som är värdefullt har ett pris…
Påverkar dina vänsterrelaterade åsikter dina kläder, din musiksmak, ditt språk eller dylikt?
Inte alls så mycket idag som det gjorde förr. Kläderna påverkas väl så tillvida att jag undviker att köpa nya kläder utan föredrar att slita på de jag har och att köpa begagnat. Musiksmaken spretar åt alla möjliga håll, men visst har den en slagsida åt det mer djuplodande och värdeladdade än vad som spelas på klubbarna omkring Stureplan. Språket? Jo, men faktiskt. Jag är angelägen om att inte fjärma mig alltför mycket från mina rötter genom att fortsätta tala så att ”vanligt folk” begriper och undvika alltför mycket språkligt skitnödiga akademikerkrumbukter.
Känner du dig tvungen att vara på ett visst sätt – är det förknippat med särskilda krav att ta en aktiv politisk ställning?
Haha. Oj. Ja! Var ska jag börja? Det finns i alla ideologiska rörelser en förväntan på att du ska ”köpa hela paketet”. Eftersom jag är rätt dålig på att göra just det blir det ofta ständiga konfrontationer, konflikter och grubblerier i Nasrinland. Särskilt sedan jag ramlade över den där gudomligt omvälvande Jesus och började följa honom. Att vara kristen och vänster anser jag vara en självklarhet, men eftersom många i både kyrkan och vänsterrörelsen har svårt att hålla med mig orsakar det mig en hel del huvudbry och bekymmer mer eller mindre dagligdags.
Vad vill du uppnå/påverka med ditt politiska engagemang, och varför?
Att klara av att se mig själv i spegeln utan att skämmas ihjäl. Att vara med om att skapa en värld som om inte annat är åtminstone en smula ljusare och rättvisare när jag lämnar den jämfört med när jag anlände. Att älska mina medvarelser på den här planeten så konkret jag kommer åt. Att försöka visa på Jesus i ord och handling. Varför? För att jag inte kan annat. Därför att leva är att ta ställning. Det finns inga neutrala positioner. Frågan är bara vem du väljer att tjäna.
Är det viktigt för dig att praktisera den teori du står för?
I allra högsta grad, ja. En tro utan gärningar är död. På en människas sätt att tala, agera och vara i världen ser du hurdant hennes hjärta är. Livet är för viktigt och vackert för att likgiltigt slumras undan eller narcissistiskt ekorrhjulas bort.
Tack till Maria Hellgren för de intressanta frågorna. Hoppas att de är till någon nytta i ditt skolarbete!
Samhällsallergi och en omedelbar bloggförälskelse
lördag, november 29, 2008 vid 6:58 e m (Nasrin tipsar)
Ibland blir jag lycklig. Som nyss. Hemkommen från det veganska julbordet i grannskapet var jag löjligt mätt och nöjd. Så där så att jag inte kunde må bättre för tillfället. Ack så härligt fel jag hade! För i kommentarsfältet till mitt senaste blogginlägg upptäcker jag Maria Hellgren. En begåvad, intressant och skrivglad människa som fångade mig omgående med sin blogg. Som inlägget där hon skriver om sin samhällsallergi. Den omedelbara bloggförälskelsen var därmed ett faktum. Heja Maria!
Hur var det nu, är barn människor som har rätt att leva eller inte?
lördag, november 29, 2008 vid 3:00 e m (Nasrin tipsar)
Det försöker Mats Selander och Karin Långström-Vinge, bland flera, reda ut på Karins blogg. Många kommentarer och intressanta vinklar fram och tillbaka. Har bara hunnit skumma själv än så länge, men ska läsa igenom ordentligt när jag är hemma från det veganska julbordet ikväll som jag har peppat inför i veckor. In och läs debatten på länken nedan:
http://karinlangstromvinge.blogspot.com/2008/11/svar-till-mats-selander.html
Sena tåg kommer också fram…
lördag, november 29, 2008 vid 11:44 f m (Nasrin tipsar, poesicitat, privat)
Tomas Andersson Wijs vemodiga sköra musik, som jag ambivalent ömsom älskar och ömsom stör mig hårt på, har med denna låt ändå fångat höstvintern 2008 i Nasrinland.
Eftervärme och eftertanke
fredag, november 28, 2008 vid 8:17 e m (privat)
Det har varit omtumlande dagar. Igen. Ovanligt som vanligt. Längtar efter att få rota mig. Rötter. Stabilitet. Trygghet. Terapin har börjat. Första mötet var i början av veckan. Nästa blir på onsdag. Hon känns proffsig och klok, min terapeut. Första intrycket. Hoppas att det består. Har haft ett intensivt dygn i Stockholm. Konstituterande möte med den nyvalda styrelsen för Republikanska föreningen. Överraskande kort men bra uppsättning av Marcus Birros ”Svarta vykort” på Teater Giljotin. Chips och mineralvatten med fläder- och citronsmak. Min oändliga tacksamhet när jag explosionsprutade kolsyrad dryck över mina teaterbänkgrannar. Tänk om jag hade köpt den nedsatta julmusten jag sneglade på! Oväntat men fint besök med övernattning hos allraklokaste och varmaste Linavännen efteråt. Tillbringade sedan nästan hela förmiddagen med vackra och trasiga vännerna i Sancta Clara kyrka som ligger något stenkast från Plattan. Kändes så underbart att få stanna till och andas där. Bottna. Samtala med andra medmänniskor som också har fått platsbiljett på samhällets botten. Vi har samma perspektiv. Samma orosmoln och glädjeämnen. Hur ska jag ha råd att betala hyran? Var finner jag alls någon bostad? Tänk att pengarna räckte till mat den här gången också! ”Gud är större än denna världens makter och myndigheter. Förtvivla inte”. Det var några av trösteorden som Kristusbröderna peppade varandra med. Denna gång gällande en väntan som sträckt sig över många månader för att få fatt i ett ID-kort för en EU-medborgare. Han är trött på att vänta och vill börja arbeta. För det krävs en legitimationshandling, något som är lättare önskat än ordnat. Där ville jag bli kvar. Jesus är så tydlig i Klara kyrka. Kom på mig med att vilja flytta in där. Tjäna alla människor som kommer in om dagarna och sova på någon av de många bänkarna om nätterna. Slog bort den alltför orealistiska tanken och gick ut med motvilliga steg till slut. Värmen bär jag med mig. Övertygelsen är stark och självklar igen. Det är i kyrkan jag hör hemma. Det är där jag kan verka fullt ut. Hela genom mina sår. Se genom mina erfarenheter. Älska utan att döma. För att jag själv har varit där det gör ondast. I efterföljelse. I spåren av Mästaren. Ledd av Anden. Inte genom min kraft, där förmår jag ingenting. Det är mer uppenbart än någonsin förr efter denna improduktiva höst. Men genom Honom som har skapat och ännu upprätthåller existensen. Genom Honom förmår jag allt. Tänk att jag glömmer så lätt. Tvivlar så snabbt. Men det är sant. Jag vet det nu. Igen. Tillbringade en till flera timmar lång utsträckt lunch med vackraste Alvin. Ljuset i dig är starkt, min vän. Du är älskad. Mer än du förstår av fler än du anar. Det är jag säker på. Imorgon blir det magnifikt veganskt julbord nära i Uppsala. Gott. Jag stannar här för denna gång.
…Allt som är värdefullt har ett pris. Vad är värdefullt för mig och vad är jag beredd att betala för det?…
Terapi i kyrkan och flytta till Fittja!
torsdag, november 20, 2008 vid 7:20 e m (privat)
Senaste nytt: enligt MADRS självskattning för depression hos Netdoktorn är jag med 32 poäng högst troligt deprimerad. Så var det jag har vetat hela tiden avgjort en gång för alla. Klang, jubel och framtidshopp finns det sannolikt utrymme för ändå med tanke på att jag tycks ha fått tag i en riktigt bra kombinerad präst och terapeut i Botkyrka! Jajamen, samma kvinna jag försökt få tag i förut i dag. Hon tar emot mig efter att ha hört en sammanfattning över telefon om mitt läge. Vegangrädden på vegomoset är att det är helt gratis de första fem-sex gångerna eftersom jag ännu inte har fyllt 27 år. Därefter kostar det överkomliga 200-300 kronor per träff. Annars ser det ut som att jag ska flytta till en helmysig tvåa med kök, klädkammare och uteplats i Norra B lagom till årsskiftet. Troligtvis med en av de finaste människorna jag lärt känna på senare tid. Det är knappt att jag tror det, men det ser ut som att det kan lösa sig för mig ändå. Återstår att hitta ett jobb i Stockholmstrakten och riva av resttentorna, så är livet rätt så ordentligt trivsamt sedan. Tack gode härlige Gud för det! 
Den eviga sorgen, var den kommer i från och vad den vill mig
torsdag, november 20, 2008 vid 9:18 f m (privat)
Tomas Nygren har pratat om Reformationens resa och Luther i snart en timme borta i hemmaklassrummet medan jag har försovit mig oroligt, osäkert tagit mig upp ur sängen och försökt komma underfund med vad jag ska göra av denna dag. Ringde ett samtal till en kvinna med både teologisk och psykologisk kompetens utan framgång det första jag gjorde. Fick hennes nummer i går kväll när jag under en av mina återkommande stilla gråtstunder talade med min klokaste och varmaste själavårdare, präst och vän hemma i Botkyrka församling. I en mobil med halvlyckad täckning under störande långa andningspauser satt jag på en bänk i en ödslig korridor i skolan och försökte förklara mina senaste teorier kring sorgen jag ärvde och som lever i varje hjärtslag och andetag hos mig. Att jag inte heller orkar mer. Har tidigare berättat om det lilla flickebarnet som förföljt mig sedan alltid och hur jag inte vet vad jag ska göra för att trösta henne. Trösta oss. Bara att jag vet att jag inte kan fly längre. Inte in i relationer, inte in i studier, inte in i arbetsnarkomanin. Alla de områdena haltar mer än betänkligt i mitt liv. Sambandet är uppenbart, enligt mig.
Planen är nu att satsa allt på att försöka läka. Om jag bara kan finna någon med rätt kompetens som inte i vanlig ordning avfärdar mig med att jag är för frisk för behandling och vård eftersom jag inte ligger någon annan än mig själv till last. Någon som förstår att det kanske är sant, men att jag också är för sjuk för att kunna leva som det är nu och har varit i hela mitt liv. Att det inte går att ha det så längre. Jag orkar inte mer. Ge mig läkedom och ge mig vila. Stilla denna sorg i mitt bröst och för mig åter till livet. Det är allt jag begär.
—————–
Uppdatering ca 40 min senare:
Nu har jag ringt igen till terapeutprästen i Botkyrka och hört av mig till en kurator på Familjerådgivningen i Uppsala. Båda har ett meddelande på sin mobilsvar från mig. Ringde även S:t Lukas i Uppsala för att höra om det går att få hjälp där. Pratade med en receptionist (tror jag att det var) som gav mig ett annat nummer att ringa för att eventuellt boka en tid under telefontiden som börjar 10.15. Fick även reda på att det kostar 800 kr för varje session á ca 40 minuter hos dem och att det kan gå att få 10-15 samtalspass för en egenavgift på ca 100-200 kronor per tillfälle om jag går via stiftet som (presumtiv) prästkandidat. Det kallas för persongenomgång då. Jaha. Då gäller det att vinna på Lotto eller välja ett stift som både vill ha mig och kan tänka sig att hjälpa mig med terapi…
Anarkistisk organisering? Är inte det en motsättning i sig?
onsdag, november 19, 2008 vid 9:49 f m (Nasrin tipsar, politik)
Nu kommer första delen av skriftserien Anarkism. Temat är ”organisering” – något som många tror att anarkister motsätter sig. Denna bok pekar på vikten av anarkistisk organisering och vill få igång en diskussion om frågan.
Bland annat skildras det självförvaltade kulturhuset Cyklopen i Högdalen, ockuperade fabriker och arbetarstyre i Argentina samt makhnovisterna som under ryska revolutionen kämpade både mot den sovjetiska röda armén och mot den störtade tsarens styrkor. Läsaren får svar på frågor som: Hur ordnades vardagen under spanska inbördeskriget? Vad är Registret? Och hur fungerar egentligen konsensus?
- Vi vill lyfta fram en tradition av försök till platt organisering, säger Alex, en av dem som arbetat med boken. En tradition av kamp för ett klasslöst och solidariskt samhälle.
Detta är den första boken av det nystartade bokförlaget Anarkistiska Studier Förlag.
Släppfika på Kafé 44, Tjärhovsgatan 46, Stockholm, söndagen den 23:e november, kl 16-21
Så går en dag ifrån våra liv och kanske kommer livet aldrig åter
tisdag, november 18, 2008 vid 10:09 e m (politik, privat)
Läste precis om en av många bokstavligt talat dödsdömda fångar i USA, denna gång i en Facebook-grupp som hans engelska brevvän har startat för att rädda livet på honom. Vidrigt nog ser det oerhört mörkt ut då hans avrättning är fastställd till om några få timmar. Det stora landet med den stora hybrisen som gladeligen dödar såväl ofödda barn, sina egna medborgare som människor i främmande länder där amerikanska bomber faller gör det igen. Och igen. Och igen. Hur mycket blod går det egentligen att få på händerna innan det till slut dränker en själv?
Mitt liv kommer däremot troligen att fortsätta även efter i dag. Någonting jag i ljuset av det nyss nämnda är djupt tacksam för. Studierna börjar långsamt ordna sig (även om det är knappt att jag vågar skriva ut det av rädsla för att sumpa det bara därför). I övrigt har jag bestämt mig för att lyda min tokige och kloke vän Daniels råd. Nämligen att sluta tänka så intensivt och känna efter så infernaliskt för att i stället börja leva. Tiden är knapp som det är, även när det inte hänger en snart stundande barbarisk dödsdom över en.
Skänk en tanke och be en bön för Eric Cathey i Texas och hans olyckssyskon. Be om vägledning för att hjälpa till att få mördandet att upphöra och om frid i deras hjärtan i den svåra situation de befinner sig. De är i desperat behov av allt stöd de kan få.
Vem är du egentligen, mamma?
söndag, november 9, 2008 vid 9:34 e m (privat)
Det är en fråga jag tänkte ställa till mor min inom kort. Min första synd (betyder ju att missa målet på grekiska eller latin eller vad det nu var för pretto språk) på min köpfria månad blev att beställa hem två fylla-i-själv-böcker om det liv man har levt. De ska jag ta i näven och åka hem till mamma i förorten så snart de har landat på posten för att pumpa henne på svar. Ett litet intervju-äventyr. Det kan vara kul för henne att få den uppmärksamheten, för mig att få en samlad bild av hennes liv och säkert av stort värde för hennes kommande barnbarn. Ibland blir jag helt enkelt ovanligt nöjd och imponerad beträffande mig själv. Så är det.
För övrigt har jag spontanfikat med min gamla Alby-kombo John i vårt korridorskök i dag. Han hade ändå vägarna förbi på väg hem från att ha suttit kattvakt hos sin sambos föräldrar. Vi pratade bland annat lite om partiengagemangets för- och nackdelar, en del om gamla tider och mycket om den katastrofala situationen för gammelskogen i det här landet. Givande och angenämt, allting.
